Amélie i skogen 3 – grodan


”Nu blir stigen lite väl ojämn hörni. Ska vi gå tillbaka?” säger pappa. Men Amélie trivs bra än så länge och han vill inte fördärva hennes nöje. ”Om vi går tillbaka tar det längre tid förmodligen”, säger mamma dessutom. Efter ännu några tvära kurvor blir stigen bredare som tur är. Solen lyser igenom lövverket nu, hela stigen är beströdd med ljusfläckar. Och då plötsligt står de framför en skogsglänta. ”Åh så vackert!” utropar mamma, ”kolla nu, en mycket gammal ek och en röd bok bredvid varandra.” De går dit. Amélie ställer sig mellan träden. ”Bygga koja”, säger hon. Men mamma vill vila upp sig först. ”Sen”, säger hon, ”först äter vi en macka.”

Inte långt ifrån träden står en bänk gjord av en trädstam. Därifrån sluttar skogsmarken ner mot en liten damm. ”Ett utmärkt ställe att picknicka på”, säger pappa. Han sätter bromsen på barnvagnen, kollar om baby Myllie inte sparkat av sig täcket och sätter sig sedan bredvid mamma på bänken. Mamma delar ut mackor. Pappa tar genast några stora bitar. ”Det smakar! Man blir hungrig av en sådan promenad eller hur Amélie”, säger han. Men Amélie hör det inte. Hon är på väg mot dammen.

Vid kanten finns vassrör och på vattnet ligger stora näckrosblad. Men det är inte det som lockar Amélie. Hon har gått mot ljudet, kväkandet. ”Geb – beh, geb – beh”, låter det ifrån vattnet. Det sitter en groda på ett näckrosblad nära kanten. ”Kan du spotta vatten, groda?” frågar Amélie. ”Det kan bara grodan i din simbassäng”, svarar djuret. ”Men jag har en mycket vacker boll. Den är min älsklingsleksak.” Amélie ser nu att det ligger en boll i mjuka färger på bladet bredvid grodan. ”Jag har också en boll!” Amélie springer till mamma och frågar efter den. Det är den blå med nobbarna och mamma tar fram den ur väskan.

”Åh nej, gör inte det!” ropar pappa och mamma samtidigt, men förgäves. Amélie kastar bollen mot grodan. Med ett stort hopp dyker den ner i vattnet. Den blå bollen ligger mitt i dammen och Amélie står och tittar förvånat. Varför hoppar grodan iväg? Den ville ju leka? Pappa rycker in. Han tar en lång gren och drar in bollen. ”Vi låter den torka och lägger den i väskan. Så får du leka med den hemma”, säger han.

Amélie tittar ut över dammen. Grodan sitter en bit längre bort. Bredvid honom ligger bollen, den ser lite blek ut nu. ”Din boll är för stor för mig. Jag lyckades inte skicka tillbaka den”, kväker han. Amélie förstår. ”Gör inget. Vi ses.” Hon går till bänken där föräldrarna sitter. Hon vill inte ha någon macka men gärna ett litet paket med russin. ”Geb – beh, geb – beh” kväker grodan i bakgrunden. Mamma säger: ”Vackert va, ett sånt litet djur. Det är inte så stort som grodan i simbassängen. Inte heller kan det spotta vatten, men det gör stora hopp och kväker roligt.” ”Jaa”, säger Amélie, ”han heter Geb – be och han har också en boll.” ”De små blåsorna som kommer fram bredvid munnen när den kväker menar du väl”, skrattar mamma. Det svarar inte Amélie på. Pappa föreslår att så småningom gå därifrån. ”Det är en bra bit att gå till bilen”, säger han. De packar ner i väskan och går vidare tillsammans.

Den mörkaste tiden på året

Jag har en liten vän
jag gärna frågar                                                       
när jag inte hittar lösningen
till någonting som plågar.                                   
Den visar mig de känslor
jag behöver granska.                                            
De formar nyckeln
till en massa tankar                                               
i vilka orsaken till min smärta göms.
När jag har genomskådat det                                                        
har jag bättre sikt på jaget,    
då lättar det inre trycket.                                    

Nu är det december
Julen närmar sig.                                                     
Jag skulle vilja fråga min vän
”Jag är ledsen. Är det nåt fel på mig?”            
Man säger ju att Jul är en ljusens fest
I årets mörkaste tid                                               
och att den är för alla,
inte bara för en elit.                                              

Jag skulle vilja fråga det, men det går inte nu!

Annars är det alltid så att
min lille väns upplevelser,                                  
vardagliga händelser
visar mig den känslan som gäller.                    

Min vän är ung,
kommer från barndomen.                                 
Lekfull, nyfiken framförallt
och otvunget vänlig är den.                               
Aldrig utan sin älsklingsleksak
det är en boll som har nåt extra.                     
För genom färg, mönster och ton
uttrycker den min känsla.                                   

Men just precis nu, i årets mörkaste tid, går det inte.


Varför går det inte?
Det är lätt att besvara,                                          
för min lille vän
är nämligen en groda.                                         
Någonstans djupt nere i leran
tillbringar han vintrarna.                                     
Han håller inte på med Jul,
ligger och sover bara.                                           
En överraskande upptäckt,
har jag aldrig tänkt på.                                         
Mitt i allt julgrubblande
går det upp ett ljus för mig ändå.                   

Slutligen kan man bara vara
den man verkligen är.                                          
Alla förväntningar på den här tiden,
All längtan som du känner                                  
och hur än det är paketerat,
i familjefester eller i ensamhet.                       
En djup önskan att få vara sig själv
tror jag ligger till grund för denna festlighet.

Amélie i skogen 2 – älvan

Amélie går vidare på skogsstigen med sin pappa och mamma och sin lillasyster i barnvagnen. ”Bra att vagnen har så robusta hjul för stigen börjar bli ganska ojämn”, säger pappa. Stigen går nerför dessutom. Amélie är försiktig med var hon sätter sina små fötter. Plötsligt hojtar hon till: ”Huiii” och springer ner den sista biten. Mamma ser orolig ut men säger: ”Bra, vad duktig du är. Titta, där är en ihålig stubbe.  Synd att trädet har blåsts omkull. Men nu är det lättare att se in i det. Hmm, jag ser inget hördu”.

Amélie stannar. Hon står helt stilla och säger ingenting heller. För annars skulle hon jaga bort den lilla älvan som sitter på stubben. ”Hej Amélie, vart är du på väg?” frågar älvan. ”Vet inte, följer bara med pappa och mamma”, svarar Amélie. ”Jag ska visa dem vägen till en skogsglänta där det finns en vattenbrunn”, säger älvan. Amélie vet inte vad det är. ”Det liknar lite den lilla bassängen i simhallen ni brukar bada i”. Den känner Amélie mycket väl. ”Med en groda som spottar vatten?” frågar hon. ”Det finns grodor och flugor och mycket mer”, kan älvan berätta. Samtidigt flyger hon upp och kittlar pappa i ansiktet. Han stryker kinden med sin hand. Sedan flyger hon så nära en gren att ett bokollon trillar ner. Pappa går dit för att ta upp det. När han tittar upp igen, ser han att stigen delar sig lite längre fram.

”Tar vi höger- eller vänsterstigen?” frågar pappa mamma. Mamma funderar en stund. Under tiden dunsar älvan ner på en blomma som växer vid den ena stigen. Det frigör en härlig doft. ”Den här stigen verkar bra”, säger mamma. Pappa håller med. Amélie skuttar i förväg. Hon följer efter älvan, men det ser inte föräldrarna. ”Försiktigt! Se upp för trädrötterna som löper tvärs över stigen. Ramla inte Amélie”, varnar mamma. Men det går bra. Pappa kör smidigt barnvagnen över rötterna och tillsammans fortsätter de på den här stigen.

Amélie i skogen

En solig höstdag tar Amélie en promenad i skogen med sin pappa, mamma och babysyster i barnvagnen. Längs skogsstigen ser hon en stor svamp. Den har en vit fot och en röd hatt med vita prickar. ”Rör den inte”, säger mamma, ”det är en flugsvamp. Den är väldigt vacker, men också giftig. Du får hemskt ont i magen av den, aj aj!” Mamma håller handen på magen och gör en lustig min. Amélie skrattar.

Amélie har nyss lärt sig en sång om en tomte och en svamp, röd med vita prickar[1]. Finns det en tomte här också? Hon böjer sig ner för att undersöka. Hon ser att det finns en liten dörr i svampens fot. Och dörren öppnar sig! En tomte kommer ut. ”Hej Amélie, kommer du in och dricker en kopp te med mig?” frågar han.

Amélie vet precis hur hon ska göra. Hon gör sig mycket liten så att hon passar in genom dörren utan att behöva röra vid någonting. Därinne ser hon ett litet bord och två små stolar. På bordet står en liten teservis, samma som hon har hemma. Tomten häller upp en kopp jordgubbste åt båda. De har jättemysigt och Amélie vill gärna stanna lite till, men därute ropar mamma: ”Amélie, nu fortsätter vi. Längre bort finns ett ihåligt träd. Vad kan finnas i det? Kommer du?”

Amélie dricker upp sitt te och kliver ut genom dörren utan att röra vid svampen. Tomten frågar: ”Kommer du tillbaka någon gång?” ”Självklart, mycket ofta”, svarar Amélie, ”men först ska jag till ett ihåligt träd med pappa och mamma. Vi ses!”

Pappa har redan gått före med barnvagnen. Mamma och Amélie kommer efter och tillsammans fortsätter de promenaden längs skogsstigen.


[1] En holländsk barnvisa. Melodin är samma som i svenskans ’Imse vimse spindel’

Leksakspiano

Jag var ungefär tre år då min syster fick ett leksakspiano. Vilken underbar present! Var den verkligen hennes eller var den till oss alla? Det kan jag inte komma ihåg. Det var rött. En miniflygel. Inom kort förstod jag hur man kunde spela melodier på den. Den holländska motsvarigheten till Broder Jacob, Blinka lilla stjärna och liknande. Magisk var den leksaken. Synd att det fanns så få tangenter på den. Jag ville gärna ha ett sådant instrument själv, men jag fick det inte. Den röda flygeln var snart trasig. Alla lekte med den. Det fanns inga strängar i den utan metallstavar, varav några hade brutits av inom kort. En gång till fick vi ett nytt leksakspiano. Ett svart. Det var inte heller mitt tror jag, utan det var allas. Också det var snart trasigt. Sedan fick vi inte något mer. De var trasiga för fort. Nu fick vi nöja oss med en xylofon. Ganska roligt med alla de färgglada metallplattorna. Men här var problemet detsamma, den hade för få tangenter. Det roliga försvann.

Min äldsta syster var verkligen mycket äldre än jag. Tre år. Hon hade särskilda förmåner och det för att hon alltid var tillräckligt gammal för allt och jag var alltid för liten. Ja, det var anledningen. Alltså fick hon också pianolektioner. Pianot fanns där plötsligt. Jag kommer inte ihåg när det kom. Min syster fick privatlektioner hos en dam. Jag var fortsättningsvis för liten för att få spela. Tills en dag min mamma tog mig till pianoundervisning. Jag var åtta år. Vi åkte buss till musikskolan i stan. Sedan var det en bit att gå. En tung trädörr gav tillträde till skolan. Därinne fanns det först en korridor med kakelgolv. Samma typ av golv som hos min farmor, men bredare. Från alla håll kom musik. Vi knackade på den öppna dörren till ett litet rum. Där välkomnade min fröken oss. Hon var snäll och hon hade mörkbrunt böljande hår som räckte till midjan. Det tyckte min mamma nog mest om, tror jag.

Så småningom lärde jag mig att läsa noter och att spela korta stycken. Sedan kom uppvisningen och examen. Min fröken var jättesnäll och jag spelade gärna för henne. Men efter två examen meddelade hon att hon skulle gifta sig och att hon inte längre kunde undervisa mig. Det var en svår smäll. Min äldsta syster hade fortfarande lektioner hos sin dam. Hon spelade An der schönen blauen Donau av Johann Strauss, Eine kleine Nachtmusik av Mozart och andra populära melodier. Hon spelade mycket bättre än jag och lät mig förstå tydligt vem som hade mest erfarenhet. Själv var jag ledsen. För förlusten av min fröken.

Fortsättning följer.