Sista resan?

Det är inte så att jag tror att jag ska dö snart, men när jag går bort, då får man gärna läsa upp denna dikt av V. Dahlqvist. Den är en dikt så lättsam att den mildrar ångesten, tycker jag. Den är så begriplig, så enkel. Kanske bortgången är enkel. Inget att vara rädd för. Bara vips, från ett tillstånd till ett annat. Men orsaken och processen av att lämna jordelivet ger ändå en del att fundera över. Jag hoppas somna in utan krångel en vacker dag. Men man vet inte hur det ska gå till slut. I mitt huvud kan det spelas upp otrevliga scenarier, baserade på saker jag varit med om eller som gjort intryck från tv:n. Och särskilt svårt är sorgen någons bortgång orsakar. Framförallt hos de nära. Det är också svårt att inte själv bli ledsen av någon annans sorg. Men när jag föreställer mig hur det ska bli när jag inte finns i livet längre, då verkar det ganska okej egentligen. I varje fall tänker jag inte stanna här för att hemsöka och skrämma vettet ur människor. Om jag ändå ska ha något att göra med det jordiska livet där borta på andra sidan, då skulle det till exempel vara lite kul att kunna skicka små energipuffar till människor, just när det behövs. Dikten heter ’Sista resan’. Är det verkligen sista resan? Är det här min enda chans liksom? Hmm, det känns inte så. Men kanske som personen Nicolette då. Alltså läs gärna upp Dahlqvists dikt när jag gått bort. För när det är så dags, då har det nog varit bra och tillräckligt för den här gången.

Sista resan – Valdemar Dahlqvist (1888 – 1937)

Jag har köpt min biljett
och står på perrongen
Ett underligt tåg …
Det är sista gången
jag reser, men vet inte
vart eller hur.
Jag frågade om det fanns en retur
Då log han i luckan och
stack ut sin näsa
och sa att det var en enkel resa
Så ofantligt enkel.

Så går jag in i min sovkupé
Tänk något bagage har jag inte mé
Allt verkar så underligt –
här är konduktören
men han bär ej uniform
med knappar och snören
Han bär på en lie – jag
vet han är döden
han som vet slutet på människors öden.

Märkvärdigt att jag inte är rädd
Jag ligger så stilla i min bädd
Han ler så vänligt, han
klipper biljetten
för sista resan till
himmelska rätten,
han mumlar faderligt:
“Det blir inte värre
sov gott och lugnt, jag
skall ej väcka min herre.”

Amélie i skogen 3 – grodan


”Nu blir stigen lite väl ojämn hörni. Ska vi gå tillbaka?” säger pappa. Men Amélie trivs bra än så länge och han vill inte fördärva hennes nöje. ”Om vi går tillbaka tar det längre tid förmodligen”, säger mamma dessutom. Efter ännu några tvära kurvor blir stigen bredare som tur är. Solen lyser igenom lövverket nu, hela stigen är beströdd med ljusfläckar. Och då plötsligt står de framför en skogsglänta. ”Åh så vackert!” utropar mamma, ”kolla nu, en mycket gammal ek och en röd bok bredvid varandra.” De går dit. Amélie ställer sig mellan träden. ”Bygga koja”, säger hon. Men mamma vill vila upp sig först. ”Sen”, säger hon, ”först äter vi en macka.”

Inte långt ifrån träden står en bänk gjord av en trädstam. Därifrån sluttar skogsmarken ner mot en liten damm. ”Ett utmärkt ställe att picknicka på”, säger pappa. Han sätter bromsen på barnvagnen, kollar om baby Myllie inte sparkat av sig täcket och sätter sig sedan bredvid mamma på bänken. Mamma delar ut mackor. Pappa tar genast några stora bitar. ”Det smakar! Man blir hungrig av en sådan promenad eller hur Amélie”, säger han. Men Amélie hör det inte. Hon är på väg mot dammen.

Vid kanten finns vassrör och på vattnet ligger stora näckrosblad. Men det är inte det som lockar Amélie. Hon har gått mot ljudet, kväkandet. ”Geb – beh, geb – beh”, låter det ifrån vattnet. Det sitter en groda på ett näckrosblad nära kanten. ”Kan du spotta vatten, groda?” frågar Amélie. ”Det kan bara grodan i din simbassäng”, svarar djuret. ”Men jag har en mycket vacker boll. Den är min älsklingsleksak.” Amélie ser nu att det ligger en boll i mjuka färger på bladet bredvid grodan. ”Jag har också en boll!” Amélie springer till mamma och frågar efter den. Det är den blå med nobbarna och mamma tar fram den ur väskan.

”Åh nej, gör inte det!” ropar pappa och mamma samtidigt, men förgäves. Amélie kastar bollen mot grodan. Med ett stort hopp dyker den ner i vattnet. Den blå bollen ligger mitt i dammen och Amélie står och tittar förvånat. Varför hoppar grodan iväg? Den ville ju leka? Pappa rycker in. Han tar en lång gren och drar in bollen. ”Vi låter den torka och lägger den i väskan. Så får du leka med den hemma”, säger han.

Amélie tittar ut över dammen. Grodan sitter en bit längre bort. Bredvid honom ligger bollen, den ser lite blek ut nu. ”Din boll är för stor för mig. Jag lyckades inte skicka tillbaka den”, kväker han. Amélie förstår. ”Gör inget. Vi ses.” Hon går till bänken där föräldrarna sitter. Hon vill inte ha någon macka men gärna ett litet paket med russin. ”Geb – beh, geb – beh” kväker grodan i bakgrunden. Mamma säger: ”Vackert va, ett sånt litet djur. Det är inte så stort som grodan i simbassängen. Inte heller kan det spotta vatten, men det gör stora hopp och kväker roligt.” ”Jaa”, säger Amélie, ”han heter Geb – be och han har också en boll.” ”De små blåsorna som kommer fram bredvid munnen när den kväker menar du väl”, skrattar mamma. Det svarar inte Amélie på. Pappa föreslår att så småningom gå därifrån. ”Det är en bra bit att gå till bilen”, säger han. De packar ner i väskan och går vidare tillsammans.