Om musicone2five

Det är redan många år sedan att jag började läsa musikvetenskap i Göteborg. Jag hade bott ett antal år i Sverige, lärt mig språket och några saker om svenska kulturen, men det var svårt att hitta ett lämpligt jobb. Alltså tänkte jag, varför inte börja läsa något jag alltid gillat, träffa likasinnade människor där osv. Och det var musik som intresserade mig. Som pianist kom jag aldrig längre än till amatörnivå, men musik har alltid varit en stor tröst i svåra tider. Alltså då jag hade tillfället att kunna läsa om musik, tog jag vara på det. Huvudmål var att förstå varför musik egentligen är så tröstrik och i allmänhet hur musik påverkar våra känslor, vår emotion.

Jag var en gammal student, en ’akademisk tant’ som man säger. För att jag inte kände mig jättebekväm bland alla unga studenter höll jag mig i bakgrunden och sög upp all information. Det var mycket roligt och berikande. Efter fil. kand. ville jag gärna fortsätta och forska mer, men det var inte tillräckligt med studenter och musikvetenskap blev integrerad i kulturvetenskap. Vilken besvikelse och vad skulle jag göra? Synd att bara släppa all information som samlats i mitt huvud. Alla de intressanta sakerna, till exempel varför vi får gåshud av viss musik. Och varför viss musik är lugnande eller tvärtom, peppande. Och hur det är möjligt att musik väcker minnen. J.S. Bach visste redan för århundraden sen om sambandet mellan musik och känslor och använde det i sina kompositioner. Men jag var ingen kompositör, inte ens en bra pianist. Alltså vad göra?

Då bestämde jag mig för att göra en webbsida och fylla den med olika saker om musikens inflytande, baserade på vetenskaplig grund och som jag tyckte var intressanta. Jag la till en musiklek som jag gjort till förskolebarnen på min dotters skola för länge sen, med en kort förklaring för min målgrupp: småbarnsföräldrar och lärare. Målet med webbsidan var att göra denna information tillgänglig för människor som inte nödvändigtvis har läst vid universitetet. Där var den alltså: musicone2five. Efter det har jag skrivit en högläsningsbok. Det är en musiksaga med många förslag till mycket enkla musikaliska lekar som en förälder eller en lärare kan göra med barn. Syftet är att lära sig om känslor på ett lekfullt sätt. Du kan läsa om det också på webbsidan: musiksagor. Boken finns på svenska och på nederländska. Arbetet med webbsidan har gått på sparlåga de sista åren, men nu har denna blogg kommit till. Och hur går det vidare nu? Det vet jag inte än, men så länge som jag trivs med det fortsätter jag att utveckla sajten. Posta gärna en kommentar om du läser det här. Ha en fortsatt trevlig dag! 

Sista resan?

Det är inte så att jag tror att jag ska dö snart, men när jag går bort, då får man gärna läsa upp denna dikt av V. Dahlqvist. Den är en dikt så lättsam att den mildrar ångesten, tycker jag. Den är så begriplig, så enkel. Kanske bortgången är enkel. Inget att vara rädd för. Bara vips, från ett tillstånd till ett annat. Men orsaken och processen av att lämna jordelivet ger ändå en del att fundera över. Jag hoppas somna in utan krångel en vacker dag. Men man vet inte hur det ska gå till slut. I mitt huvud kan det spelas upp otrevliga scenarier, baserade på saker jag varit med om eller som gjort intryck från tv:n. Och särskilt svårt är sorgen någons bortgång orsakar. Framförallt hos de nära. Det är också svårt att inte själv bli ledsen av någon annans sorg. Men när jag föreställer mig hur det ska bli när jag inte finns i livet längre, då verkar det ganska okej egentligen. I varje fall tänker jag inte stanna här för att hemsöka och skrämma vettet ur människor. Om jag ändå ska ha något att göra med det jordiska livet där borta på andra sidan, då skulle det till exempel vara lite kul att kunna skicka små energipuffar till människor, just när det behövs. Dikten heter ’Sista resan’. Är det verkligen sista resan? Är det här min enda chans liksom? Hmm, det känns inte så. Men kanske som personen Nicolette då. Alltså läs gärna upp Dahlqvists dikt när jag gått bort. För när det är så dags, då har det nog varit bra och tillräckligt för den här gången.

Sista resan – Valdemar Dahlqvist (1888 – 1937)

Jag har köpt min biljett
och står på perrongen
Ett underligt tåg …
Det är sista gången
jag reser, men vet inte
vart eller hur.
Jag frågade om det fanns en retur
Då log han i luckan och
stack ut sin näsa
och sa att det var en enkel resa
Så ofantligt enkel.

Så går jag in i min sovkupé
Tänk något bagage har jag inte mé
Allt verkar så underligt –
här är konduktören
men han bär ej uniform
med knappar och snören
Han bär på en lie – jag
vet han är döden
han som vet slutet på människors öden.

Märkvärdigt att jag inte är rädd
Jag ligger så stilla i min bädd
Han ler så vänligt, han
klipper biljetten
för sista resan till
himmelska rätten,
han mumlar faderligt:
“Det blir inte värre
sov gott och lugnt, jag
skall ej väcka min herre.”

Amélie i skogen 3 – grodan


”Nu blir stigen lite väl ojämn hörni. Ska vi gå tillbaka?” säger pappa. Men Amélie trivs bra än så länge och han vill inte fördärva hennes nöje. ”Om vi går tillbaka tar det längre tid förmodligen”, säger mamma dessutom. Efter ännu några tvära kurvor blir stigen bredare som tur är. Solen lyser igenom lövverket nu, hela stigen är beströdd med ljusfläckar. Och då plötsligt står de framför en skogsglänta. ”Åh så vackert!” utropar mamma, ”kolla nu, en mycket gammal ek och en röd bok bredvid varandra.” De går dit. Amélie ställer sig mellan träden. ”Bygga koja”, säger hon. Men mamma vill vila upp sig först. ”Sen”, säger hon, ”först äter vi en macka.”

Inte långt ifrån träden står en bänk gjord av en trädstam. Därifrån sluttar skogsmarken ner mot en liten damm. ”Ett utmärkt ställe att picknicka på”, säger pappa. Han sätter bromsen på barnvagnen, kollar om baby Myllie inte sparkat av sig täcket och sätter sig sedan bredvid mamma på bänken. Mamma delar ut mackor. Pappa tar genast några stora bitar. ”Det smakar! Man blir hungrig av en sådan promenad eller hur Amélie”, säger han. Men Amélie hör det inte. Hon är på väg mot dammen.

Vid kanten finns vassrör och på vattnet ligger stora näckrosblad. Men det är inte det som lockar Amélie. Hon har gått mot ljudet, kväkandet. ”Geb – beh, geb – beh”, låter det ifrån vattnet. Det sitter en groda på ett näckrosblad nära kanten. ”Kan du spotta vatten, groda?” frågar Amélie. ”Det kan bara grodan i din simbassäng”, svarar djuret. ”Men jag har en mycket vacker boll. Den är min älsklingsleksak.” Amélie ser nu att det ligger en boll i mjuka färger på bladet bredvid grodan. ”Jag har också en boll!” Amélie springer till mamma och frågar efter den. Det är den blå med nobbarna och mamma tar fram den ur väskan.

”Åh nej, gör inte det!” ropar pappa och mamma samtidigt, men förgäves. Amélie kastar bollen mot grodan. Med ett stort hopp dyker den ner i vattnet. Den blå bollen ligger mitt i dammen och Amélie står och tittar förvånat. Varför hoppar grodan iväg? Den ville ju leka? Pappa rycker in. Han tar en lång gren och drar in bollen. ”Vi låter den torka och lägger den i väskan. Så får du leka med den hemma”, säger han.

Amélie tittar ut över dammen. Grodan sitter en bit längre bort. Bredvid honom ligger bollen, den ser lite blek ut nu. ”Din boll är för stor för mig. Jag lyckades inte skicka tillbaka den”, kväker han. Amélie förstår. ”Gör inget. Vi ses.” Hon går till bänken där föräldrarna sitter. Hon vill inte ha någon macka men gärna ett litet paket med russin. ”Geb – beh, geb – beh” kväker grodan i bakgrunden. Mamma säger: ”Vackert va, ett sånt litet djur. Det är inte så stort som grodan i simbassängen. Inte heller kan det spotta vatten, men det gör stora hopp och kväker roligt.” ”Jaa”, säger Amélie, ”han heter Geb – be och han har också en boll.” ”De små blåsorna som kommer fram bredvid munnen när den kväker menar du väl”, skrattar mamma. Det svarar inte Amélie på. Pappa föreslår att så småningom gå därifrån. ”Det är en bra bit att gå till bilen”, säger han. De packar ner i väskan och går vidare tillsammans.

Den mörkaste tiden på året

Jag har en liten vän
jag gärna frågar                                                       
när jag inte hittar lösningen
till någonting som plågar.                                   
Den visar mig de känslor
jag behöver granska.                                            
De formar nyckeln
till en massa tankar                                               
i vilka orsaken till min smärta göms.
När jag har genomskådat det                                                        
har jag bättre sikt på jaget,    
då lättar det inre trycket.                                    

Nu är det december
Julen närmar sig.                                                     
Jag skulle vilja fråga min vän
”Jag är ledsen. Är det nåt fel på mig?”            
Man säger ju att Jul är en ljusens fest
I årets mörkaste tid                                               
och att den är för alla,
inte bara för en elit.                                              

Jag skulle vilja fråga det, men det går inte nu!

Annars är det alltid så att
min lille väns upplevelser,                                  
vardagliga händelser
visar mig den känslan som gäller.                    

Min vän är ung,
kommer från barndomen.                                 
Lekfull, nyfiken framförallt
och otvunget vänlig är den.                               
Aldrig utan sin älsklingsleksak
det är en boll som har nåt extra.                     
För genom färg, mönster och ton
uttrycker den min känsla.                                   

Men just precis nu, i årets mörkaste tid, går det inte.


Varför går det inte?
Det är lätt att besvara,                                          
för min lille vän
är nämligen en groda.                                         
Någonstans djupt nere i leran
tillbringar han vintrarna.                                     
Han håller inte på med Jul,
ligger och sover bara.                                           
En överraskande upptäckt,
har jag aldrig tänkt på.                                         
Mitt i allt julgrubblande
går det upp ett ljus för mig ändå.                   

Slutligen kan man bara vara
den man verkligen är.                                          
Alla förväntningar på den här tiden,
All längtan som du känner                                  
och hur än det är paketerat,
i familjefester eller i ensamhet.                       
En djup önskan att få vara sig själv
tror jag ligger till grund för denna festlighet.

Amélie i skogen 2 – älvan

Amélie går vidare på skogsstigen med sin pappa och mamma och sin lillasyster i barnvagnen. ”Bra att vagnen har så robusta hjul för stigen börjar bli ganska ojämn”, säger pappa. Stigen går nerför dessutom. Amélie är försiktig med var hon sätter sina små fötter. Plötsligt hojtar hon till: ”Huiii” och springer ner den sista biten. Mamma ser orolig ut men säger: ”Bra, vad duktig du är. Titta, där är en ihålig stubbe.  Synd att trädet har blåsts omkull. Men nu är det lättare att se in i det. Hmm, jag ser inget hördu”.

Amélie stannar. Hon står helt stilla och säger ingenting heller. För annars skulle hon jaga bort den lilla älvan som sitter på stubben. ”Hej Amélie, vart är du på väg?” frågar älvan. ”Vet inte, följer bara med pappa och mamma”, svarar Amélie. ”Jag ska visa dem vägen till en skogsglänta där det finns en vattenbrunn”, säger älvan. Amélie vet inte vad det är. ”Det liknar lite den lilla bassängen i simhallen ni brukar bada i”. Den känner Amélie mycket väl. ”Med en groda som spottar vatten?” frågar hon. ”Det finns grodor och flugor och mycket mer”, kan älvan berätta. Samtidigt flyger hon upp och kittlar pappa i ansiktet. Han stryker kinden med sin hand. Sedan flyger hon så nära en gren att ett bokollon trillar ner. Pappa går dit för att ta upp det. När han tittar upp igen, ser han att stigen delar sig lite längre fram.

”Tar vi höger- eller vänsterstigen?” frågar pappa mamma. Mamma funderar en stund. Under tiden dunsar älvan ner på en blomma som växer vid den ena stigen. Det frigör en härlig doft. ”Den här stigen verkar bra”, säger mamma. Pappa håller med. Amélie skuttar i förväg. Hon följer efter älvan, men det ser inte föräldrarna. ”Försiktigt! Se upp för trädrötterna som löper tvärs över stigen. Ramla inte Amélie”, varnar mamma. Men det går bra. Pappa kör smidigt barnvagnen över rötterna och tillsammans fortsätter de på den här stigen.