Jag var ungefär tre år då min syster fick ett leksakspiano. Vilken underbar present! Var den verkligen hennes eller var den till oss alla? Det kan jag inte komma ihåg. Det var rött. En miniflygel. Inom kort förstod jag hur man kunde spela melodier på den. Den holländska motsvarigheten till Broder Jacob, Blinka lilla stjärna och liknande. Magisk var den leksaken. Synd att det fanns så få tangenter på den. Jag ville gärna ha ett sådant instrument själv, men jag fick det inte. Den röda flygeln var snart trasig. Alla lekte med den. Det fanns inga strängar i den utan metallstavar, varav några hade brutits av inom kort. En gång till fick vi ett nytt leksakspiano. Ett svart. Det var inte heller mitt tror jag, utan det var allas. Också det var snart trasigt. Sedan fick vi inte något mer. De var trasiga för fort. Nu fick vi nöja oss med en xylofon. Ganska roligt med alla de färgglada metallplattorna. Men här var problemet detsamma, den hade för få tangenter. Det roliga försvann.
Min äldsta syster var verkligen mycket äldre än jag. Tre år. Hon hade särskilda förmåner och det för att hon alltid var tillräckligt gammal för allt och jag var alltid för liten. Ja, det var anledningen. Alltså fick hon också pianolektioner. Pianot fanns där plötsligt. Jag kommer inte ihåg när det kom. Min syster fick privatlektioner hos en dam. Jag var fortsättningsvis för liten för att få spela. Tills en dag min mamma tog mig till pianoundervisning. Jag var åtta år. Vi åkte buss till musikskolan i stan. Sedan var det en bit att gå. En tung trädörr gav tillträde till skolan. Därinne fanns det först en korridor med kakelgolv. Samma typ av golv som hos min farmor, men bredare. Från alla håll kom musik. Vi knackade på den öppna dörren till ett litet rum. Där välkomnade min fröken oss. Hon var snäll och hon hade mörkbrunt böljande hår som räckte till midjan. Det tyckte min mamma nog mest om, tror jag.
Så småningom lärde jag mig att läsa noter och att spela korta stycken. Sedan kom uppvisningen och examen. Min fröken var jättesnäll och jag spelade gärna för henne. Men efter två examen meddelade hon att hon skulle gifta sig och att hon inte längre kunde undervisa mig. Det var en svår smäll. Min äldsta syster hade fortfarande lektioner hos sin dam. Hon spelade An der schönen blauen Donau av Johann Strauss, Eine kleine Nachtmusik av Mozart och andra populära melodier. Hon spelade mycket bättre än jag och lät mig förstå tydligt vem som hade mest erfarenhet. Själv var jag ledsen. För förlusten av min fröken.