Sista resan?

Det är inte så att jag tror att jag ska dö snart, men när jag går bort, då får man gärna läsa upp denna dikt av V. Dahlqvist. Den är en dikt så lättsam att den mildrar ångesten, tycker jag. Den är så begriplig, så enkel. Kanske bortgången är enkel. Inget att vara rädd för. Bara vips, från ett tillstånd till ett annat. Men orsaken och processen av att lämna jordelivet ger ändå en del att fundera över. Jag hoppas somna in utan krångel en vacker dag. Men man vet inte hur det ska gå till slut. I mitt huvud kan det spelas upp otrevliga scenarier, baserade på saker jag varit med om eller som gjort intryck från tv:n. Och särskilt svårt är sorgen någons bortgång orsakar. Framförallt hos de nära. Det är också svårt att inte själv bli ledsen av någon annans sorg. Men när jag föreställer mig hur det ska bli när jag inte finns i livet längre, då verkar det ganska okej egentligen. I varje fall tänker jag inte stanna här för att hemsöka och skrämma vettet ur människor. Om jag ändå ska ha något att göra med det jordiska livet där borta på andra sidan, då skulle det till exempel vara lite kul att kunna skicka små energipuffar till människor, just när det behövs. Dikten heter ’Sista resan’. Är det verkligen sista resan? Är det här min enda chans liksom? Hmm, det känns inte så. Men kanske som personen Nicolette då. Alltså läs gärna upp Dahlqvists dikt när jag gått bort. För när det är så dags, då har det nog varit bra och tillräckligt för den här gången.

Sista resan – Valdemar Dahlqvist (1888 – 1937)

Jag har köpt min biljett
och står på perrongen
Ett underligt tåg …
Det är sista gången
jag reser, men vet inte
vart eller hur.
Jag frågade om det fanns en retur
Då log han i luckan och
stack ut sin näsa
och sa att det var en enkel resa
Så ofantligt enkel.

Så går jag in i min sovkupé
Tänk något bagage har jag inte mé
Allt verkar så underligt –
här är konduktören
men han bär ej uniform
med knappar och snören
Han bär på en lie – jag
vet han är döden
han som vet slutet på människors öden.

Märkvärdigt att jag inte är rädd
Jag ligger så stilla i min bädd
Han ler så vänligt, han
klipper biljetten
för sista resan till
himmelska rätten,
han mumlar faderligt:
“Det blir inte värre
sov gott och lugnt, jag
skall ej väcka min herre.”

Den mörkaste tiden på året

Jag har en liten vän
jag gärna frågar                                                       
när jag inte hittar lösningen
till någonting som plågar.                                   
Den visar mig de känslor
jag behöver granska.                                            
De formar nyckeln
till en massa tankar                                               
i vilka orsaken till min smärta göms.
När jag har genomskådat det                                                        
har jag bättre sikt på jaget,    
då lättar det inre trycket.                                    

Nu är det december
Julen närmar sig.                                                     
Jag skulle vilja fråga min vän
”Jag är ledsen. Är det nåt fel på mig?”            
Man säger ju att Jul är en ljusens fest
I årets mörkaste tid                                               
och att den är för alla,
inte bara för en elit.                                              

Jag skulle vilja fråga det, men det går inte nu!

Annars är det alltid så att
min lille väns upplevelser,                                  
vardagliga händelser
visar mig den känslan som gäller.                    

Min vän är ung,
kommer från barndomen.                                 
Lekfull, nyfiken framförallt
och otvunget vänlig är den.                               
Aldrig utan sin älsklingsleksak
det är en boll som har nåt extra.                     
För genom färg, mönster och ton
uttrycker den min känsla.                                   

Men just precis nu, i årets mörkaste tid, går det inte.


Varför går det inte?
Det är lätt att besvara,                                          
för min lille vän
är nämligen en groda.                                         
Någonstans djupt nere i leran
tillbringar han vintrarna.                                     
Han håller inte på med Jul,
ligger och sover bara.                                           
En överraskande upptäckt,
har jag aldrig tänkt på.                                         
Mitt i allt julgrubblande
går det upp ett ljus för mig ändå.                   

Slutligen kan man bara vara
den man verkligen är.                                          
Alla förväntningar på den här tiden,
All längtan som du känner                                  
och hur än det är paketerat,
i familjefester eller i ensamhet.                       
En djup önskan att få vara sig själv
tror jag ligger till grund för denna festlighet.