Om webbsidan

Det är redan många år sedan att jag började läsa musikvetenskap i Göteborg. Jag hade bott ett antal år i Sverige, lärt mig språket och några saker om svenska kulturen, men det var svårt att hitta ett lämpligt jobb. Alltså tänkte jag, varför inte börja läsa något jag alltid gillat, träffa likasinnade människor där osv. Och det var musik som intresserade mig. Som pianist kom jag aldrig längre än till amatörnivå, men musik har alltid varit en stor tröst i svåra tider. Alltså då jag hade tillfället att kunna läsa om musik, tog jag vara på det. Huvudmål var att förstå varför musik egentligen är så tröstrik och i allmänhet hur musik påverkar våra känslor, vår emotion.

Jag var en gammal student, en ’akademisk tant’ som man säger. För att jag inte kände mig jättebekväm bland alla unga studenter höll jag mig i bakgrunden och sög upp all information. Det var mycket roligt och berikande. Efter fil. kand. ville jag gärna fortsätta och forska mer, men det var inte tillräckligt med studenter och musikvetenskap blev integrerad i kulturvetenskap. Vilken besvikelse och vad skulle jag göra? Synd att bara släppa all information som samlats i mitt huvud. Alla de intressanta sakerna, till exempel varför vi får gåshud av viss musik. Och varför viss musik är lugnande eller tvärtom, peppande. Och hur det är möjligt att musik väcker minnen. J.S. Bach visste redan för århundraden sen om sambandet mellan musik och känslor och använde det i sina kompositioner. Men jag var ingen kompositör, inte ens en bra pianist. Alltså vad göra?

Då bestämde jag mig för att göra en webbsida och fylla den med olika saker om musikens inflytande, baserade på vetenskaplig grund och som jag tyckte var intressanta. Jag la till en musiklek som jag gjort till förskolebarnen på min dotters skola för länge sen, med en kort förklaring för min målgrupp: småbarnsföräldrar och lärare. Målet med webbsidan var att göra denna information tillgänglig för människor som inte nödvändigtvis har läst vid universitetet. Där var den alltså: musicone2five. Efter det har jag skrivit en högläsningsbok. Det är en musiksaga med många förslag till mycket enkla musikaliska lekar som en förälder eller en lärare kan göra med barn. Syftet är att lära sig om känslor på ett lekfullt sätt. Du kan läsa om det också på webbsidan: musiksagor. Boken finns på svenska och på nederländska. Arbetet med webbsidan har gått på sparlåga de sista åren, men nu har denna blogg kommit till. Och hur går det vidare nu? Det vet jag inte än, men så länge som jag trivs med det fortsätter jag att utveckla sajten. Posta gärna en kommentar om du läser det här. Ha en fortsatt trevlig dag! 

Leksakspiano

Jag var ungefär tre år då min syster fick ett leksakspiano. Vilken underbar present! Var den verkligen hennes eller var den till oss alla? Det kan jag inte komma ihåg. Det var rött. En miniflygel. Inom kort förstod jag hur man kunde spela melodier på den. Den holländska motsvarigheten till Broder Jacob, Blinka lilla stjärna och liknande. Magisk var den leksaken. Synd att det fanns så få tangenter på den. Jag ville gärna ha ett sådant instrument själv, men jag fick det inte. Den röda flygeln var snart trasig. Alla lekte med den. Det fanns inga strängar i den utan metallstavar, varav några hade brutits av inom kort. En gång till fick vi ett nytt leksakspiano. Ett svart. Det var inte heller mitt tror jag, utan det var allas. Också det var snart trasigt. Sedan fick vi inte något mer. De var trasiga för fort. Nu fick vi nöja oss med en xylofon. Ganska roligt med alla de färgglada metallplattorna. Men här var problemet detsamma, den hade för få tangenter. Det roliga försvann.

Min äldsta syster var verkligen mycket äldre än jag. Tre år. Hon hade särskilda förmåner och det för att hon alltid var tillräckligt gammal för allt och jag var alltid för liten. Ja, det var anledningen. Alltså fick hon också pianolektioner. Pianot fanns där plötsligt. Jag kommer inte ihåg när det kom. Min syster fick privatlektioner hos en dam. Jag var fortsättningsvis för liten för att få spela. Tills en dag min mamma tog mig till pianoundervisning. Jag var åtta år. Vi åkte buss till musikskolan i stan. Sedan var det en bit att gå. En tung trädörr gav tillträde till skolan. Därinne fanns det först en korridor med kakelgolv. Samma typ av golv som hos min farmor, men bredare. Från alla håll kom musik. Vi knackade på den öppna dörren till ett litet rum. Där välkomnade min fröken oss. Hon var snäll och hon hade mörkbrunt böljande hår som räckte till midjan. Det tyckte min mamma nog mest om, tror jag.

Så småningom lärde jag mig att läsa noter och att spela korta stycken. Sedan kom uppvisningen och examen. Min fröken var jättesnäll och jag spelade gärna för henne. Men efter två examen meddelade hon att hon skulle gifta sig och att hon inte längre kunde undervisa mig. Det var en svår smäll. Min äldsta syster hade fortfarande lektioner hos sin dam. Hon spelade An der schönen blauen Donau av Johann Strauss, Eine kleine Nachtmusik av Mozart och andra populära melodier. Hon spelade mycket bättre än jag och lät mig förstå tydligt vem som hade mest erfarenhet. Själv var jag ledsen. För förlusten av min fröken.